Bakgrund till domen
År 2015 skrev Västfastigheter och NCC Sverige AB (NCC) ett entreprenadavtal om en tillbyggnad för Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. Entreprenaden värderades till omkring två miljarder kronor. Avtalet var ett så kallat ”utförandeentreprenad i samverkan” med ersättning enligt självkostnadsprincipen. NCC anlitade bland annat Bergendahls som samverkande underentreprenör för elinstallationer. När bygget var klart framkom misstankar från Västfastigheter att materialkostnader debiterats med överpriser – mellan 30 och 60 procent – och att dolda rabatter, bonusar eller så kallade ”kickbacks” från grossister inte redovisats korrekt. Totalt hävdar Västfastigheter att överdebiteringar hos beställaren har skett på cirka 34,8 miljoner kronor, varav omkring 24 miljoner hänfördes till Bergendahls. Till följd av detta nekade Västfastigheter att slutbetala NCC, varpå NCC valde att inte betala tre installatörer.
En av installatörerna, Bergendahls El stämde då NCC på 25 miljoner kronor vilket ledde till att NCC i sin tur stämde Västfastigheter. Parallellt krävde Västfastigheter insyn i Bergendahls redovisning för att granska om kostnaderna överensstämde med verkliga kostnader.
Göteborgs tingsrätt gav 2024 Västfastigheter rätt till insyn, och Hovrätten för Västra Sverige fastställde och skärpte domen den 21 november 2025.
Bergendahls måste nu ge full åtkomst till ekonomisystemet för alla materialinköp i entreprenaden under nästan åtta år, inklusive alla krediteringar och grossistrabatter oavsett vilket projekt de påstås tillhöra. Dessutom ska Bergendahls lämna ut samtliga dokument som visar årsomsättningsrabatter, prislistor, rabattbrev, bonusar, krediteringar, marknadsföringsbidrag och andra återbetalningar från leverantörer/grossister — även om betalning gått till andra bolag i samma koncern. Tingsrätten ska därefter pröva om överpriser faktiskt tagits ut. En försvårande omständighet är att Bergendahls nu har ansökt om konkurs.
Förhoppning om ökad transparens
"Hovrättens dom är betydelsefull, eftersom den bekräftar att beställare kan ha rätt till omfattande insyn i en underentreprenörs ekonomisystem när avtalet bygger på självkostnadsprincip och materialkostnader ska redovisas transparent. Det är välkommet att Västfastigheter fick rätt", säger Lilly Rosander, affärs- och branschutvecklingsexpert på Byggherrarna.
”Domen stärker möjligheten att granska dolda rabatter, bonusar och andra återbetalningar som kan innebära att fakturerade kostnader varit överdrivna. Vår förhoppning är att den ska skapa ett tydligt prejudikat för framtida entreprenader och bidra till ökad transparens och större ansvarstagande i byggbranschen.”
Nicklas Björklund, partner och advokat på Kilpatrick advokatbyrå, kommenterar domen och menar att det är anmärkningsvärt att domstolen så tydligt uppmärksammar de etablerade problemen med rabatter. Domstolen konstaterar att det inte alltid räcker att granska fakturor för att få en korrekt bild av entreprenörens kostnader. Han påpekar samtidigt att avtalet i detta fall inte är typisk för branschen.
”Det som är särskilt här är att beställaren ges en egen rätt till insyn i underentreprenörens ekonomisystem. Det är en långtgående rättighet. Juridiskt klassas detta som ett tredjepartsavtal, vilket betyder att de två parterna, här generalentreprenören och underentreprenören, avtalar om att ge en tredje part – här beställaren – en rättighet."
Liknande skrivningar har för- och nackdelar. Fallet visar att sådana bestämmelser kan vara nödvändiga när entreprenören inte själv gör en tillräcklig granskning av sina underentreprenörers redovisning. Samtidigt finns risker menar Nicklas Björklund.
”Om denna typ av skrivningar blir vanligare riskerar det att förstärka en ordning där entreprenören kan hävda att om beställaren vill göra en noggrann kontroll av dokumentationen kan den alltid sköta det själv.”
Således kvarstår frågor, menar Lilly Rosander, affärs- och branschutvecklingsexpert på Byggherrarna. En central fråga är vad byggherren kan förvänta sig av generalentreprenören i liknande situationer.
”I ett första steg har fakturaunderlagen gått till NCC, som uppenbarligen — utan att ifrågasätta dem — vidarebefordrat kostnaderna till byggherren. Byggherrarnas uppfattning är att NCC borde haft ett självständigt intresse av att granska riktigheten i sina leverantörers kostnader. Ur det perspektivet har NCC, oavsett Västfastigheters rätt till insyn, brustit i sitt ansvar som generalentreprenör.”
Byggherrarna fortsätter att bevaka frågan och följer de kommande domstolsavgörandena i målet.