Debattartikel i Altinget, 29 januari 2026
Nyligen presenterade Konkurrensverket en rapport som återigen pekar på byggbranschens problem med osunda prissättningsmodeller som snedvrider konkurrensen.
Rapporten visar att grossister betalade 4,4 miljarder i rabatt till entreprenörer utan insyn från beställaren. Resultatet blir att beställaren riskerar att betala överpriser samtidigt som produkter väljs utifrån storlek på rabatt i stället för vad som mest kostnadseffektivt för projektet.
Konkurrensverket föreslår fel åtgärder
Som företrädare för Sveriges professionella byggherrar och beställare ser vi allvarligt på Konkurrensverkets slutsatser. Rabatternas omfattning och branschens sofistikerade tillvägagångssätt är uppseendeväckande. Slutsatserna borde därför mana till krafttag.
Men trots att problemet är betydande och upprätthålls av entreprenörer och grossister långt ner värdekedjan, landar Konkurrensverket i förslag som i allt väsentligt riktas mot offentliga beställare. Det är både missriktat och feltänkt. För att lyckas krävs mer träffsäkra insatser riktade mot leverantörsleden.
Felaktiga rekommendationer om affärsformer
Ett exempel på hur Konkurrensverket hamnat snett är deras rekommendation att offentliga beställare ska undvika ersättningsformen löpande räkning enligt självkostnadsprincipen eftersom de hävdar att problemet med dolda retroaktiva rabatter är som störst inom den typen av kontrakt.
Det är anmärkningsvärt att en myndighet som ska värna konkurrensen rekommenderar beställare att begränsa sina val av affärsform i syfte stävja osunda prissättningsmodeller på byggmaterialmarknaden.
En professionell beställare väljer affärs- och ersättningsform utifrån projektets förutsättningar och risker. I projekt där kostnader och tekniska lösningar inte kan fastställas i förväg, exempelvis ett komplext renoveringsprojekt, är fast pris inte ett realistiskt alternativ.
Fastprisavtal löser inte transparensproblemen
Dessutom försvinner inte transparensproblemen med fastprisavtal. Alla projekt innehåller oförutsedda arbeten – så kallade ÄTA – där ersättningen nästan alltid utgår från löpande räkning. Därutöver genererar fastprisentreprenader andra typer av problem, exempelvis hantering av entreprenörer som lämnar onormalt låga anbud och därmed sätter den sunda konkurrensen ur spel.
Konkurrensverket missar målet när de går omvägen via beställarens upphandlingar.
Denna problematik har även uppmärksammats av Konkurrensverket själva i en tidigare rapport. Sammantaget kan det alltså konstateras att förslaget om att undvika löpande räkning är feltänkt och förskjuter branschens osunda kultur till en annan affärsform snarare än löser problemet.
Ett förslag från Konkurrensverket som tar sikte på entreprenörerna är utredning av en lagstadgad skyldighet att redovisa erhållna rabatter på fakturor. Förslaget är ett steg i rätt riktning, men dessvärre hamnar Konkurrensverket snett även här. Skyldigheten föreslås bara gälla fakturering till offentliga beställare och utesluter därmed hela privata sektorn som också har problem med dolda rabatter. Dessutom kommer tillsynen sannolikt ta sikte på om rabatten är redovisad eller ej. Rabattens riktighet blir då fortsatt en fråga för beställaren att följa upp.
Komplexitet i uppföljning
Erfarenheter visar dessutom att uppföljning av dolda retroaktiva rabatter är ett komplext, resurskrävande och närmast verkningslöst arbete.
Ett illustrativt exempel är det rättsfall från Västsverige där en leverantör motsatte sig beställarens avtalsenliga rätt till insyn i ekonomisystemet. Beställaren fick rätt att granska leverantörens rabatter men strax efter domslut – innan beställaren hade möjlighet att nyttja sin rättighet – försattes leverantören i konkurs. Exemplet visar att arbetet med att stävja osunda prissättningsmodeller via beställarens krav och uppföljning är allt annat än givet.
En mer träffsäker strategi behövs
Vår kritik mot Konkurrensverkets förslag ska inte förväxlas med en ovilja att bidra till förändring. Tvärtom, professionella beställare är ansvarstagande och vill bidra till en sund och konkurrenskraftig bransch.
Men att söka lösningar på osunda prissättningsmodeller mellan grossister och entreprenörer genom att lägga mer ansvar på beställare, riskerar bara att skapa administration utan uppenbara effekter. Konkurrensverkets förslag innebär snarare att beställare fråntas nödvändiga verktyg för att förverkliga projekt på ett affärsmässigt sätt.
Om regeringen menar allvar med att ta itu med problemen behövs mer träffsäkra insatser som inkluderar leverantörsleden. Konkurrensverket missar målet när de går omvägen via beställarens upphandlingar.